Paula Ryberg

Jag heter Paula och jag är bipolär

Jag heter Paula, är 29 år och tvillingmamma till två pojkar på 6,5 år. 

Jag har mått väldigt dåligt i perioder i mitt liv, långa perioder. Droppen kom i maj 2014 då ena barnet påpekade för deras pappa att han inte älskade mig längre. Det var då jag började förstå att det är någonting mer än att jag ”bara” är trött, orkeslös och nere hela tiden. Någon kväll efter detta låg jag i sängen och skulle sova och vår katt Atlas ville inte bli klappad (han är för övrigt inte den kelna typen) och jag bröt ihop och fick min första riktiga panikångestattack. Dagen efter ringde jag vårdcentralen för jag trodde jag hade gått in i väggen. 

Jag blev sjukskriven för depression. 

Sen dess har jag ätit antidepressiva, sömntabletter i perioder och haft väldigt många tankar på att ta mitt liv. 

Jag sov bort i princip hela förra sommaren. 

I september började jag studera för jag hade inte råd att vara sjukskriven. Valde studier där jag hade ett stort intresse, skönhet. Bara för att få göra något som var intressant och roligt. Jag fick ändå pressa mig igenom dessa utbildningar fram till den 26 juni i år då jag blev klar med den sista utbildningen. 

Första helgen i juni separerade även barnens pappa och jag. Ett väldigt tungt men bra beslut. 

I juni vände min depression över en natt. Jag fick helt plötsligt energi och ork, jag var glad och helt plötsligt kunde jag inte sova pga att jag var så energirik och rastlös. Jag mådde så jävla bra! Det var high life och jag var on top of the world. Jag gjorde saker som jag normalt inte gör, risker egentligen men det såg jag inte. Konsekvenser var inte ett ord i mitt ordförråd och all ångest var som bortblåst. Jag var bäst!

I september någon gång vände det igen. En dag ville jag helt plötsligt inte leva längre, allt var bara så jobbigt och allt gjorde så ont. 

Och därefter blev det en bergochdalbana utan dess like. Det var high life eller fuck life. Jag var kär i livet eller så ville jag inte leva. 

En tjejkompis och jag satt ute på altanen en kväll när barnen låg och sov och rökte och pratade skit. Hon sa rakt ut att hon trodde jag hade add eller var bipolär eller något. Jag var inte som jag brukade. 

Jag fick även höra liknande saker från andra.

Jag fick en tankeställare, började läsa på och insåg att det var mycket möjligt att det låg något mer bakom min depression. Jag ringde min läkare som även hon tyckte att jag hade varit väldigt, väldigt uppåt sist vi pratade och bestämde att jag skulle utredas för bipolär. 

Den 4 november träffade jag en läkare, efter ett samtal på två timmar gick jag därifrån med diagnosen bipolär typ 2.